Jag säger det igen! (( size zero = storlek 30 i sverige))
Det är fruktansvärt att leva med ätstörningar och att tycka att kroppen är snyggare då benen under huden sticker fram, eller att magen är helt insjunken. Jag vet att jag talar emot mig själv när jag skrev dom raderna..
Jag har själv levt under svåra förhållanden med mat, framför allt under sommaren då det är som enklats att avstå ifrån mat på grund av värmen och mitt yrke som kock!
Jag har rent ut sagt verkligen misshandlat mig själv, och det märks idag under alla kläder..
Folk förstår inte ens värderingar om ens egna kropp, visst dom tycker att man är smal och borde skärpa sig..
Men fortfarande så handlar det väll ändå om vad man själv tycker i slutändan?
Trots liten kropp, så är jag överviktig..
Och jag vet att man inte blir super slimmad genom bantning utan att man måste äta rätt och träna, träna, TRÄNA!
Jag har nästan aldrig klarat av att äta fabrikat´s mat och fet jävla fast food, jag ser ner på folk som äter sån mat!
Sist jag åt en pizza en bakis söndag, så gjorde nog pizzan mig mer illamående en toxinerna från kvällen innan!
Aldrig mer pizza efter den gången!
I somras led jag verkligen utav grav ätstörning, jag åt knappt en liten potatis, med sås och bacon varje dag.
Kände mig näst intill illamående efteråt jämnt och tänkte alltid på att det var för mycket..
Istället proppade jag i mig snabba kolhydrater, choklad (för en snabb mättningskänsla) och soda vatten, värmen gjorde sitt med!
Om jag inte hade ätit på dagen så åt jag på natten, en tallrik machego ost eller serrano skinka och det är ju inte mycket!, sedan gick jag hem och laddade med en flaska vatten och en tandborste för att spy upp allt..
Jag rasa som sagt i vikt i somras och folk kom med sina påståenden om min vikt nedgång nästan dagligen, istället för att det skulle nå fram till mig som något negativt så tog jag det mest positivt och blev glad över att folk hade lagt märke till att jag hade gått ner i vikt. Jag kunde ju alltid skylla på att jag jobbade för mycket och att det var det som var orsaken!!
Och som jag skrev i mina första rader så, blev jag överlycklig över att mina revben började synas och framför allt revbenen över bröstet tyckte jag var skit snyggt.
Det var ett bevis på att man inte hade ett endaste hull på kroppen.
Jag gick ner till den vikten jag ville ligga på, och jag var självklart super glad och super nöjd över att jag hade nått mitt mål..
När jag väl återvände till Sverige och träffa personen som fångade mitt intresse för tillfället så sa han åt mig att jag inte fick gå ner mer i vikt, och klockan ringde självklart hos mig, för i slutändan så grundar mina ätstörningar på hur folk ser på mig och att jag har kontroll över någonting i mitt liv. Vilket jag igentligen inte har utan det är mer fixeringen som har kontroll över mig..
Jag vet att det är så många som har svårt med det här, därför väljer jag öppet att berätta om det som hände mig i somras, folk har aldrig fått veta någonting över min vikt nedgång.
Jag tycker att det är synd om personer som hela tiden måste över dramatisera och påpeka hur mycket dom äter dagligen fast dom inte gör det, för man brukar oftast märka och se vilka som har ätstörningar!
Så var inte rädd och säg att du har det, utan stå för det!
En vacker dag hoppas jag också på att min fixering vid mat ska avta, jag håller fortfarande på.







Heej bejb!! Allt e bara bra med mig! Hur e de själv fröken Larsson? Mallis på söndag va? Ha de så underbart! Pussokram